Sargvakten

Den eminenta ”Sargvaktens” om Tellus

Med stor tacksamhet och glädje kan vi presentera en underbar gästkrönika om vårt Tellus skrivet av den stora bandyälskaren "Sargvakten" från vårt vackra Norrbotten och Kalix.

Jag inleder med att buga mig djupt och ödmjukt tacka för det förtroende jag fått.
Att få skriva en rad till IK Tellus är en stor ära.

Detta gulblåalag som jag, hur konstigt det än må låta, fick goda känslor för då de sopade banan med
laget i mitt hjärta (Kalix) i en match förra säsongen som betydde allt.
Och lite till.

Gästande Tellus, som var ofina nog att säsongen innan slå oss med 2-1 på vårat IP, skulle nu få se på
norrbottniskt jävlaranamma.
Man kommer inte till polartrakterna och tar två poäng utan vidare.

Och nu var det så dags igen.
Kvällen var inne.
Det var den första matchen efter VM-uppehållet.
Mycket stod på spel.
Vargarna ylade i månskenet över Kalix IP.

Det blev inget av det där norrbottniska anammat .
Det blev inget av nåt norrbottniskt.
Möjligen norrbottniskt vintermörker.
Och vargarna hade för länge sedan lommat hemåt med öronen slokande.
Inget byte från Stockholm denna kväll heller.

Gästerna vann med stora 7-1 och räddade sitt kontrakt utan att behöva kvala eller något annat
konstigt.
Bara trivas i de få matcher som återstod.
För mitt lag innebar det hela tvärtom.
Ett kval, som senare slutade i mörkaste moll, var nu oundvikligt.

Vi rödvita supportrar stod stumma efter stockholmarnas överkörning.
Vad var det som hade hänt där nere på isen?
Herregud, den här matchen var vi ju bergis på vinst!
Den här matchen hade jag ju lastat in såväl hus som tillgångar på hemmaseger.
Nu var ju inte tillgångarna särskilt stora men att bo i en kartong bakom affären i min by var ju lite
kämpigt.
Ingen bra värme i det boendet.

När jag nu åter sitter i vårt hus och minns tillbaka på den kvällen ler jag lite i smyg.
Det som fick mig att ta till mig IK Tellus var det stora engagemang från ledarstaben och en skäggig
herre på kryckor.
Deras otroliga drivande på sitt manskap.
Alltid bara i positiva ord.
Inget gormande och gläfsande.
Jag var flera gånger under de nittio minuter matchen pågick orolig för att han på kryckor skulle i sin
iver slänga iväg dem och dratta omkull.
De danser, eller vad det nu var, han bjöd upp till vid var och ett av de sju målen torde röna stora
framgångar i valfri danstävling.
Men den glädjen.
Den äkta glädjen.
Det var, ta mig tusan, magiskt.

Ute på isen dominerade en yngling med galler för ansiktet och ett trollspö i händerna.
Elias Engholm.
Han var bättre än någon annan i den matchen.
En trollkonstnär.
Snabbare än sin egen skugga.
Han gjorde lite vad han ville där ute.
De röda visste varken ut eller in.
Ej heller upp eller ner.
Fram eller bak.
Avig eller rät.
De stod ute på kommunens förrådsområde på andra sidan gatan och snurrade runt utan mening eller
mål.
Har någon sett en bandyspelare susa förbi?

Den unge Engholm lade grunden till framgången med att göra de gulas bägge första mål.
Då hade det gått sju minuter.
Sju.
Ridån föll tungt för hemmalaget.
Själv började jag inreda den kartong som skulle bli mitt framtida hem.

När kampen var över hade pojkvaskern gjort fyra.
Med bud på något till.

Och minerna på de gula när de kom svävande uppför trappen till omklädningsrummet var obetalbar.
Vaktmästarna hade kunnat släcka lamporna runt isen.
De glada leendena som lös bakom skäggen hade lyst upp hela arenan.
Ja, även bort mot det bostadsområde där borta som kallas Flygfältet.

Och segersånger hördes eka från en buss som åkte genom februarinatten med destination Luleå.

Jag har alltid varit en vän av de s.k mindre klubbarna, de klubbar som alla experter älskar att håna
och förnedra, skratta lite hånfullt mot och ösa galla över då de inte har flådiga arenor, stora stjärnor
eller arrangemang.
Klubbar som kämpar i motvind och uppförsbacke för sin överlevnad.

Måhända är jag lite naiv och fånig men i mina ögon finns lite av idrottens själ just där.
I det lilla.
I det oförstörda.
Ideella krafter som lägger tid och hjärta för föreningens bästa.
Känslan för klubbmärket och inte känslan för plånboken.

Och den oförstulna glädje jag fick uppleva på Kalix IP den 7 februari vid 21:00 den visade på en stor
sak.
Klubbkärlek.
Finns inte de pengar som kan slå den känslan.

I årets upplaga av Elitserien har det det inte riktigt gått som föreningen tänkt sig.
Spelet har gått på de kryckor som Martin Krigh lämnat.
I skrivande stund står de gulklädda stockholmarna på noll poäng efter sju matcher.
Men med tanke på hur uträknade IK Tellus alltid varit så är jag säker på detta gäng reser sig ur askan
och flyger vidare på sin färd.
Nästa kamp går av stapeln kommande fredag, 23/11.
Mot IFK Motala.
På Zinkensdamm.

23/11 fyller min gamle far år.
Då ger vi honom en hemmaseger i present.

Än en gång: Tack för att jag erbjöds detta uppdrag.
Känns otroligt hedrande.

Jag önskar alla i och runt detta ”Jordens lag” ett stort lycka till och ser fram emot att få se er igen
under Elitseriens flagg på Kalix IP.
Och då jäklar!

// Stefan ”Sargvakten” Wikström, Kalix.

Foto: Kalixbandy.se